Arma arm! Vad händer...?

Min återhämtning från sprutan är nu över. Ca 5 timmar efter besprutningen började stickningar i armen uppstå, tre timmar senare expanderade värken. Jag kved. Samma fråga upprepades om och om igen i mitt huvud, skulle jag överleva natten? Jag somnade tillslut mörbultad. Vaknade. Tänkte att det går säkert bra att ligga på sidan. Lade mig på rygg. Somnade. Vaknade. Tänkte att det går nog ändå bra att ligga på sidan. Lade mig på mage. Somnade. Vaknade. Tänkte att det går då fan inte att ligga på sidan. Försökte ligga på sidan ändå. Lade mig på rygg. Somnade. Vaknade. Ännu en dag att besegra. Jag reste mig upp, fick tag i någon typ av tröja att dra över huvudet. Smärtan i armen hade definitivt nått klimax nu! Jag snyftade lite för mig själv, tittade på armen för att se om den visade tecken på blodbrist eller annan nyansskillnad. Hittade inte en skråma. Tog mig till badrummet och undersökte armen i fler vinklar och i bättre ljus. Shit! Ingen skulle förstå hur hårt jag drabbats. Ingen skulle tycka synd om mig. Jag gick till skolan, försökte på något sätt halta lite med armen för att få folk att reagera. Armar kan ju inte halta, den bara dinglade där i tankt med mina fotsteg och såg lika död ut som vanligt. Jag kom till skolan och mötte Oscar, han va bara lite stel. Han är en sån där som det går bra för. Jag träffade Alex, min vän. En människa lika misslyckad som jag själv. Jag såg henne djupt i ögonen och det enda hon sa va "Elin, Jag förstår". Alex tyckte synd om mig. Jag tyckte synd om Alex. Vi tyckte synd om varandra.
Närmare kvällen denna dag insåg jag att min arm inte skulle klara länge till. Min arm hade på något vis tagit avstånd från min kropp, den löd inte längre mina befallningar. Min arm hade gett upp. Jag gick in i duschen och slet bort plåstret som hindrat blodet att spruta. Ingenting hände. Allt som syntes var en minimaliskt röd prick omringad av lortigt lim. Slutet var nära. Jag somnade förtvivlat med hoppet om att morgondagen skulle bli bättre. Jag vaknade. Något kändes annorlunda. Något kändes bra. Jag tittade på min arm och insåg vad som hade hänt. Värken var borta, och det va även armen. Armen hade släppt från sitt trogna fäste.

Vänsterarmen har nu gett sig iväg på nya äventyr och jag är säker på att den gjorde det för min skull. Den ville inte vara en börda som bara va i vägen. Jag vet att den har det bra någon annanstan men som ni förstår har jag haft lite svårt att anpassa mig till livet efter denna virusspruta men jag blir bättre och bättre för var dag som går. Nu när jag lärt mig att skriva igen så ska uppdateringen på denna blogg förbättras. I veckan kan ni vänta er bilder på vårt julbak -erkänn ni kan inte vänta!

Godnatt! och P.S. Jag tror en ny arm håller på att växa ut, den kommer nog duga bra den också.