paradis på harrys

Idag lyser solen och det gör även jag! För idag ska jag få åka hem:)

Men jag måste faktsikt berätta lite vad som hände i onsdags.
Paradise hotel och mammas pojkar skulle komma till harrys och självklart va vi också på plats!
Snygga som vi är kom vi ju självklart utan problem in i VIP-hörnan där C-kändisarna satt. Carro la in en stöt på Peter från paradis och Carros kväll slutade på ett hotellrum.

Har fått tjuvkika på en kille som kommer komma in i paradise i januari, och det va inget att hänga i julgranen.

När vi skulle gå hem från Harrys hände något riktigt skumt. Jag hamnade brevid en kille som hörde att jag pratade dalmål, följande konversation utspelade sig:

Kille: Varifrån dalarna kommer du? själv har jag bott i Falun.
Jag: Jag har också bott i Falun faktiskt!
Kille: Jaa fast egentligen kommer jag från Grängesberg.
Jag: Grängesberg!! DET GÖR JU JAG OCKSÅ!!! Var i grängesberg?
Kille: Jag bodde på alvägen 15.
Jag: neeej??? Min farmor och farfar bor ju på alvägen 17!! (dom bodde grannar alltså)
Kille: Jaha! Millert? Jag brukade åka i hand traktor när jag va liten..

Man blir mörkrädd, hur stor är chansen liksom??



Tim, Johanna och jag. Frågan vi ställer oss är: Varför köper han inte en större skjorta som han kan knäppa igen??


Jag och grängesbergaren Hellman!

vidbrännd

Igår hade vi julmys i korridoren. Jag, carro, ellen och ida fixade köttbullar, jansson, skinka och bakade bröd och allt blev jättebra! Sen åt majoriteten av korridoren upp delar av maten, idag blir det rester.

När jag stod i godan ro igår och gjorde mig fin fick jag inte bara få in håret i plattången utan även mitt finger (Tips! Gör inte så. Ni kanske undrar varför jag gjorde detta? Men det är faktiskt inte konstigare än att jag för en millisekund i mitt liv faktiskt tappade kontrollen. Det händer inte ofta. Antar att min nya arm inte riktigt vant sig med alla vardagssysslor. P.S. Fick oväntat mycket reaktion på mitt lilla sår -tänk att det ska behövas bevis för att folk ska fatta att det gör ont!

Efter vårat olagligt goda julbord så gick vi tvärs över gatan till en annan fest. Sen ville alla gå till kåren så vi hakade lite motvilligt på. Vi stod där i kön natten till den 13 december och plötsligt svider det till på benet, jag kikar ner och ser en brännässla! Gå och dö förtusan!
Vi köade länge men när vi nästan va inne så beslutade jag och carro oss för att gå hem och äta julskinka istället, jag tror det va ett bra beslut.

Titta så mysigt vi hade det! Och så roligt det är :)

Nu är det exakt en vecka kvar tills jag får åka hem till kära berget!
En vecka kvar tills jag får träffa mina underbara syskonbarn och syskon.
En vecka kvar tills jag får träffa min underbara mamma och pappa! (detta säger jag inte bara för att få julklappar).
Ser till och med fram emot tågresan, vi har laddat upp med ensam hemma :)

Lena handén och armén kom från ingenstans...

Idag hände något fantastiskt. Jag hoppade upp på mina ben klockan 07.50 och efter lite frukost satte jag på mig ansiktet och knatade iväg för att laborera i fysik. Och vilken labb det blev! Vår lärare hällde flytande kväve på min högerhand och POFF! Ut på min vänstra sida kom en ny vänsterarm! Den är nästan identisk med den högra och hittills fungerar den riktigt bra. Jag känner mig hel igen.

Igår va jag och såg luftslottet som sprängdes men ska jag vara ärlig så såg jag aldrig luftslottet som sprängdes. (Sug på den ni!)

Julstök i en studentkorridor

Vi bakade åttiotretusenfemhundrasjuttiosex lussekatter, åttatusenåttahundrafemtionio knäck och byggde en hus av pepparkaka!

Arma arm! Vad händer...?

Min återhämtning från sprutan är nu över. Ca 5 timmar efter besprutningen började stickningar i armen uppstå, tre timmar senare expanderade värken. Jag kved. Samma fråga upprepades om och om igen i mitt huvud, skulle jag överleva natten? Jag somnade tillslut mörbultad. Vaknade. Tänkte att det går säkert bra att ligga på sidan. Lade mig på rygg. Somnade. Vaknade. Tänkte att det går nog ändå bra att ligga på sidan. Lade mig på mage. Somnade. Vaknade. Tänkte att det går då fan inte att ligga på sidan. Försökte ligga på sidan ändå. Lade mig på rygg. Somnade. Vaknade. Ännu en dag att besegra. Jag reste mig upp, fick tag i någon typ av tröja att dra över huvudet. Smärtan i armen hade definitivt nått klimax nu! Jag snyftade lite för mig själv, tittade på armen för att se om den visade tecken på blodbrist eller annan nyansskillnad. Hittade inte en skråma. Tog mig till badrummet och undersökte armen i fler vinklar och i bättre ljus. Shit! Ingen skulle förstå hur hårt jag drabbats. Ingen skulle tycka synd om mig. Jag gick till skolan, försökte på något sätt halta lite med armen för att få folk att reagera. Armar kan ju inte halta, den bara dinglade där i tankt med mina fotsteg och såg lika död ut som vanligt. Jag kom till skolan och mötte Oscar, han va bara lite stel. Han är en sån där som det går bra för. Jag träffade Alex, min vän. En människa lika misslyckad som jag själv. Jag såg henne djupt i ögonen och det enda hon sa va "Elin, Jag förstår". Alex tyckte synd om mig. Jag tyckte synd om Alex. Vi tyckte synd om varandra.
Närmare kvällen denna dag insåg jag att min arm inte skulle klara länge till. Min arm hade på något vis tagit avstånd från min kropp, den löd inte längre mina befallningar. Min arm hade gett upp. Jag gick in i duschen och slet bort plåstret som hindrat blodet att spruta. Ingenting hände. Allt som syntes var en minimaliskt röd prick omringad av lortigt lim. Slutet var nära. Jag somnade förtvivlat med hoppet om att morgondagen skulle bli bättre. Jag vaknade. Något kändes annorlunda. Något kändes bra. Jag tittade på min arm och insåg vad som hade hänt. Värken var borta, och det va även armen. Armen hade släppt från sitt trogna fäste.

Vänsterarmen har nu gett sig iväg på nya äventyr och jag är säker på att den gjorde det för min skull. Den ville inte vara en börda som bara va i vägen. Jag vet att den har det bra någon annanstan men som ni förstår har jag haft lite svårt att anpassa mig till livet efter denna virusspruta men jag blir bättre och bättre för var dag som går. Nu när jag lärt mig att skriva igen så ska uppdateringen på denna blogg förbättras. I veckan kan ni vänta er bilder på vårt julbak -erkänn ni kan inte vänta!

Godnatt! och P.S. Jag tror en ny arm håller på att växa ut, den kommer nog duga bra den också.

one shot of flu with nurse nancy.

Det har nu gått fem timmar sedan jag sprutade in vaccinet i min vänstra överarm och jag har fortfarande inte börjar gå baklänges! Detta bådar gott.

Ska detta gå vägen eller ska jag fortsätta hoppas på att jorden ändå är platt?

Igår gjorde jag en lite checklista till mig själv och jag hoppas att jag i slutet på denna vecka är klar. Såhär ser den ut:
*Skriv labbrapport
*Skriv om provet för hållbar utveckling (för att kunna plugga på till provet)
*Skriv om provet för genetik
*Börja skriv om anteckningarna för kemi/fysik (för att lättare kunna plugga till provet sen)

Nu va det ju bara några problem, skulle just sätta mig med första punkten men kom då på att jag inte hade mallen för labbrapporten, gick till carro och plingade på men hon va inte hemma.
Tog tag i andra punkten så länge då men då inser jag att vi har ju bara fått tillbaka svaren på provet och inte själva frågorna som jag hade minne av, samma problem gäller på punkt tre.
Så det blev till att börja skriva om anteckningarna från kemin och tro det eller ej men jag har faktiskt börjat! Extremt segt men det ska göras, följande dialog poppar upp i huvudet så fort jag försöker smita:

Jag: Jag tänkte att om jag skjuter problemen framför mig tillräckligtlänge så kanske dom försvinner.
Pappa: Ja men tyvärr fungerar ju det bara om jorden är platt, nu är den ju rund så problemen vänder bara runt och slår en i röven.